Antero och Kerstin Timofejeff var inbjudna till årets sista medlemsmöte hos Västra Mälardalens släktforskare. Där berättade han med stöd av hustru Kerstin om ”Mina föräldrars resa från Ryska och Finska Karelen till Sverige och vår resa tillbaka”.

Antero föddes i Kemi i Finland 1946 med efternamnet Mutaniemi och kom sedan med familjen till Kolsva 1949. Därefter följde utbildning, familj och spännande yrkesliv.

En slump gjorde att Antero började undersöka föräldrarnas bakgrund. Man upptäckte i ett dokument att fadern haft ett annat efternamn från början. Det ryska namnen Timofeev var överstruket och ersatt med Mutaniemi. Antero fick hjälp av en släktforskande kusin i Finland med goda kontakter i Sankt Petersburg. Tack vare kopior på bilder föräldrarna haft fick man 1994 kontakt med släktingar och fick veta att pappan hade två kusiner i livet. Nu började man få veta mer om föräldrarnas härkomst. De var födda på var sin sida av Ladoga och den tidigare gränsen mellan Finland och Ryssland. Efter att de bildat familj flyttade de flera gånger och fadern deltog i med farliga uppdrag under striderna i Vinterkriget 1939-40. Så småningom kom de till Kemi och slutligen till Kolsva där det fanns jobb. Men föräldrarna hade aldrig någonsin pratat om kriget om sin härkomst.

Antero och Kerstin planerade noga sitt första besök hos den nyupptäckta släkten i Karelen. Man samlade in kläder och andra förnödenheter att ha med som gåvor. De reste tillsammans med kusinen sommaren 1998 och måste först passera tre tullstationer för att komma in och där visa upp pass, visum och andra dokument. Vår och höst var vägarna ofarbara.

Under resan bjöds det till fest hos varje släkting, men av det enkla slaget. Bröd, kanske fett fläsk och vodka. Kerstin fotograferade flitigt. Att besöka gravarna var viktigt. Gravarna låg ofta i skogen i anslutning till bostäderna. Alla bodde mycket enkelt i dåligt isolerade hus. Man hade el, men inte vatten och avlopp. Vattnet skulle man heller inte dricka om man villa vara frisk. Alla hade skällande vakthundar som skydd mot inbrott. Man hade kanske en ko, en gris och några höns samt odlade potatis och annat för sin överlevnad. I affärerna fanns inte mycket på hyllorna. Alla var ändå stolta över det de hade och att ta emot gåvor kunde vara känsligt, även om det var välkommet.

Resan till släkten runt Ladoga varade fem dagar den första gången. Många av släktingarna hade aldrig träffat varandra tidigare.

Antero och Kerstin har gjort flera besök och konstaterar att levnadsförhållandena har blivit bättre. De äldsta släktingarna har gått bort så det blir svårare att hålla kontakt för få av de yngre pratar engelska. I skolan väljer man hellre att lära sig kinesiska, polska eller finska.

Antero och Kerstin konstaterar att de har många frågor som de aldrig kommer att få svar på. Men Antero vet nu i alla fall var han har sina rötter.

Föredraget och bildvisningen var gripande. Det var svårt att ta in att detta handlade om nutid. Så nära men ändå så långt bort. Efter avtackningen blev vi åhörare sittande kvar, tysta och eftertänksamma. Tänk så bra vi har det här ändå