Logga in

Logga in

Logga in på medlemssidor

Endast för medlemmar!

Vid medlemsmötet den 3:e april 2012 delade prosten Inge Svensson med sig av sin stora kunskap och långa erfarenhet av kyrkliga traditioner. Föredragets huvudsyfte var att ge oss släktforskare en djupare förståelse för husförhören och det som dokumenterats i de så viktiga Husförhörslängderna. Vi fick också en intressant inblick i prästernas anställnings- och levnadsförhållanden i flydda tider.

Det var 1686 års kyrkolag som ålade prästerskapet att genomföra årliga husförhör och föra kyrkoböcker över födda, vigda, döda. Från början var dessa dokument avsedda för prästens och kyrkans interna bruk. Alltså behövde prästen inte vinnlägga sig om att skriva så att allmänheten, eller för all del vi nutida släktforskare, skulle förstå vad där står. Så småningom insåg statsmakten värdet av kyrkoböckerna och krävde tillgång till dessa.

För att få tillgång (admitteras) till nattvarden krävdes ett visst mått av kunskap hos sockenborna. Denna kunskap inhämtades, förutom ur Bibeln, från Luthers Lilla Katekes. Det centrala där är Tio Guds Bud, Trons Artiklar, Fader Vår, Dopets Sakrament, Altarets Sakrament (nattvarden). Därefter Luthers utveckling (förklaring) av föregående avsnitt, samt avslutningsvis Hustavlan (hur hushållets medlemmar ska uppföra sig), böner och Syndabekännelsen.

Husförhören hölls på de större gårdarna, ofta på hösten. Där samlades ett utvalt antal sockenbor till möte under ledning av kyrkoherden. Man inledde och avslutade med psalmsång och bön. Däremellan förhördes de församlade på sina färdigheter i katekesen. Man kan tänka sig att där utdelades en del förmaningar och tillrättavisningar, men också att samlingen kunde avslutas under gemytliga former med mat och dryck. Husförhören hade säkert det goda med sig att den sociala gemenskapen befrämjades.

I sin ursprungliga form upphörde husförhören 1895. Då ersattes Husförhörslängderna med Församlingsböcker. Men Inge kunde berätta att han under sin tid som kyrkoherde i Munktorp fortsatte med "husförhör", om än i modifierad form.

Vi fick också en beskrivning av prästernas ibland rätt besvärliga tillvaro. Efter utbildning och prästvigning fick de stå till kyrkans förfogande som adjunkt och kunde då skickas än hit och än dit inom stiftet. För vissa präster tog det lång tid att få en fast tjänst som komminister. För att bli behörig sökande till kyrkoherdetjänst krävdes pastoralexamen. Det rådde tidvis hård konkurrens om dessa tjänster och präster som kom från prästsläkter, och ofta hade högre utbildning (magisterexamen), gick då före. Ett sätt att erhålla en prästtjänst var också att konservera en prästänka eller prästdotter, dvs församlingen valde vid tillsättande av kyrkoherdetjänsten en präst som var villig att genom giftermål trygga försörjningen för den avlidne prästens familj.

Någon pensionering existerade inte, utan prästen tjänstgjorde ända till sin död. Till prästgården hörde också ett jordbruk som prästfamiljen skulle leva på förutom andelen av Tiondet från sockenborna. En tredjedel av Tiondet tillföll sockenprästen medan resten gick till fattigvård, kyrkounderhåll mm. För att klara skötseln av gården fanns ofta ett flertal pigor och drängar anställda.

Prästerna skötte också mycket undervisning före skollagens tillkomst 1842. Prästgårdarna blev ofta centra för bildning och forskning.
 
Efter detta mycket intressanta och för oss släktforskare viktiga föredrag avtackades Inge Svensson med en varm applåd av de drygt 80 åhörarna, samt med en bok av ordförande Krister Jansson.


Medlemssidor

Logga in på medlemssidor

Endast för medlemmar!